Älskade Izor
Förra veckan tog vi i familjen ett av de tuffaste besluten: Att älskade Izor skulle få somna in och skutta vidare till hundhimlen. Det känns tomt och inte riktigt verkligt, att han inte finns med oss längre, konstig känsla det där.
Givetvis är jag väldigt ledsen och jag saknar honom jättemycket, men på ett sätt känns det som en otrolig lättnad också. Jag har länge tänkt att "nu är det snart dags", och jag har gått och fruktat den dag då han skulle lämna oss. Nästan så att man varit på spänn hela tiden under den senaste tiden, inte riktigt kunnat slappna av.
Men förra veckan bestämde vi oss, för Izors skull, att han skulle få somna, och det var det bästa! Vi behöver inte gå runt och vara oroliga för honom och han behöver inte ha ont i sin gamla kropp längre.
Han har varit med i 13 år och han lämnar ett stort tomrum efter sig hos oss allihop!! Älskade voffa! Men han har verkligen haft det hur bra som helst hos familjen Henriksson/Carlsson, han har fått så mycket kärlek, han har gett oss mycket kärlek och han kunde inte ha fått en bättre sista sommar än den som var 2013. Jag hoppas du har det bra där du är nu. Leker med Popsie och Viggo, badar, gräver gropar, rullar runt i gräset och äter massa korv. Puss på dig!
